Mandas

C och hans mamma satt båda två i en halvtimme minst och försökte prata förstånd i mej. De vill att jag ska skaffa sömnmedicin, så jag iaf får sova. Och det skulle vara jävligt skönt.. Just nu är hela jag åt helvete, kan inte äta, sova, dricka, tänka eller nånting. Pallar inte skriva prov imorgon, tänker säga som det är och skriva på en halvtimme istället. Tänker fan försöka ta tag i mej själv nu, skolan kan vänta..
¨
Har varit i sängen och gråtit i mer än en timme. Pallade inte ens att åka hem, vill bara stanna kvar här. Lyssnar på kent just nu och känner mej drogad. Har bara 2 lektioner imorgon, får se hur allting blir då jag är i skolan. Funderar på att berätta åt en av lärarna precis hur allt är. Bara jag vågar. Nångång kommer jag behöva göra det, nångång måste jag erkänna. Men jag gillar min hemlighet som folk tror att de förstår. Vill inte till skolan, vill mest av allt bort härifrån, till sjukhuset.. Vill ta tag i allt på riktigt nu, inte hemma, inte med all press från alla andra, utan ENSAM med stödet av alla. Ensam på ett ställe var jag kan få hjälp..

Men ändå vill jag inte bli frisk .. Frisk=fet. Men jag vill må bättre, kunna njuta av livet och kunna säga att jag mår bra, på riktigt. Därför vill jag försöka, men inte här. Inte just nu, och inte med samma mänskor omkring mej..
Men mina föräldrar skulle aldrig förstå. Det är dom som förnekar mest min ätstörning. Mamma allra mest. Men dom måste också vakna nångång och börja stötta mej, för det har de aldrig gjort ! De tror de gör det, men de pressar mej bara. Dom vet inte ett skit hur jag mår egentligen.

Som ikväll när jag ringde hem var pappa förbannad och sa att mamma sov. Några minuter efter det ringer mamma upp, hon låter mest oroad och tkr väl inte om att jag stanna kvar, men accepterar det. I bakgrunden hör jag pappa som ropar. Och imorgon vet jag hur det blir. "Maaaandaaa, vi har mat" "Manda jag gör mat 109832 gånger ikväll, så du ska hållas hemma".. Dom tror mat löser allt. Men jag kan inte äta, kan inte dricka, kan inte svälja. Så vafan löser det då ? Jag vill inte vara hemma, för det är jobbigt. Jobbigt att utsättas för nåt man inte klarar av och med nån som inte förstår. Jag är jävligt trött på det. Här vid C's är det enklare, här förstår NÅN iaf hur jag mår och hur allt går till. Även fast det inte är till 100% så är det mer än hemma iaf..


Orkar inte just nu. Orkar ingenting.